Föregående
Start |
| Enya på utställning.. Det är väl konstigt att domare, som har lång utbildning och dito erfarenhet, inte kan ta sig samman på en stor utställning som Malmö internationella, och göra ett fullgott arbete. De har väl betalt också, de där drumlarna? När schlagerfestivalen går av stapeln så är det varje år kutym att vända ut och in på hela svenska folket för att få veta om rätt låt vann, men när en utställningsdomare gör bedömningar fullständigt uppåt väggarna, då bevärdigar ingen en så mycket som en gäspning - det är väl för bedrövligt?! Enya och jag var där. På Malmö internationella, alltså. Vi fick i alla fall inte parkeringsböter, för jag betalade naturligtvis för hela helgen, eftersom finalerna går på söndagen. Fast Enya hade, trots upprepade förmaningar och våldsamma ryktningar, inte riktigt förstått vad vi var på för en tillställning. I kön till veterinärkontrollen började hon markera alla figuranterna. De var visserligen mycket dåligt gömda, praktiskt taget synliga, skulle man faktiskt kunna säga, men eftersom vi utan tvekan befann oss i en stor, otrevligt kylig hangar med många människor i och utanpå, dessutom en samling hundar gnyendes runt bilar på utsidan, så måste detta otvivelaktigt vara räddningsträning. Och då ska man markera figuranterna. Så det gjorde Enya till dess hon fick bättre nöjen för sig och det fick hon när vi kom innanför dörrarna. Där stod nämligen en fotograf och eftersom Enya tycker - utan att vidare behöva argumentera för det - att hon ska synas så mycket som möjligt och vara i alla centrum som hon kan komma över så kastade hon sig dit. Kanske hade det också lite lite grann att göra med att fotografens medhjälpare hade ett pipdjur som han envisades med att pipa med. Fotografen knäppte av en rulle i rasande fart (kanske drömde han i den stunden om ett maskingevär?) medan Enya, medhjälparen och benen på kamerans stativ hoppade jenka i takt med pipisen. Jag visslade en stump och tittade förstrött igenom koppelsortimentet (i den stunden kunde jag inte påminna mig att jag hade något som helst som ens påminde om ett koppel och kände ett starkt behov av att sätta mig in i just precis den delen av världen och verkligheten just då) hos försäljaren längst in i utställningshallen. Så småningom lyckades jag förtöja henne vid en stolpe (gjuten, armerad betong, gissningsvis med en omkrets på cirka en gånger en meter, förf anm) för att studera utställningskatalogen. Klockan nio skulle bedömningen börja i ring nio, men... hmmm... Arrangörerna måste ha nåtts av ryktena om vår ankomst, för vår ring hade helt sonika strukits, raderats och förintats från jordens yta. Men skam den som ger sig. Jag tog mod till mig och lossade banden från stolpen och gopplade bort till översiktskartan för att ta reda på om vi möjligen skulle få en chans att visa upp oss i någon annan ring. Och faktiskt så hade Kennelklubben lyckats få tag på en domare som antingen inte kände till oss alternativt i ett ögonblick av övermod hade bestämt sig för att göra sig till Årets Bragdtämjare. Men eftersom det var både tusentals leonberger och ett gäng skrynkliga individer från Kina före oss, så blev det en del väntan. Själv fick jag sittkramp redan efter juniorklassen i den första rasen, men Enya är inte den. Hon sträckte lättjefullt ut sig i en diarreblaffa, lömskt dold under ett halvt ton väl utspritt sågspån, och somnade sött. Vilket gav mig ytterligare en chans att kontrollera mina konkurrenters titlar och uppvisare i katalogen. I min klass var det bara tre vovvar förut Enya - en lätt match när man har världens vackraste hund. Men nog såg det konstigt ut, det måste väl vara feltryckt? Massor av accenter och skumma bokstavkombinationer - till man fasa insåg jag att våra tre konkurrenter alla var importerade från Spanien. Till slut blev det ju trots allt vår tur. Jag såg tyvärr inget av de andra riesen som var där eftersom jag fick ägna tiden åt att klafsa bort diarre ur mustasherna på min numera dekorativt sågspånsprickiga dam. Med kammen full av spån (kanske var det därför som domaren så ingående gick igenom Enyas huvud?) och en föga aptitlig odör i släptåg äntrade vi ringen. Vi kickades dock lika raskt ut som vi kommit tillsammans med ett blått band, allt medan de spanska importerna sträckte på sina huvuden och travade elegant runt i ringen. Men visst är det märkligt att lite sågspån ska hindra en ansedd domare från att se skillnad på Enya och vilken bråte som helst?
|
|
|