Föregående   Start 
                          Kaia's Kåseri
                                                                                Av Kaia Suneson

Enya och jag har genomlevt en naturkatastrof. Andra kallade nog denna ljuva vårafton "lydnadstävling", men jag vet inte jag. Jag tyckte att det var misstänkt likt en grav härdsmälta eller något slags genomgripande strukturförändring av världsordningen.

Jag visste ju att det fattas en del här och var, men det krigstillstånd som inträdde hade jag definitivt inte förberett mig på. Vi har tränat så flitigt och nu, när jag tyckte att det mesta åtminstone går att identifiera som något slags dressyr, skulle vi testa en tävling.

Visst kan hon stå och trampa lite på ståendet, men hon brukar hålla sig nog stilla för en femma i alla fall. Nu larvade hon sig likt en spurtande tusenfoting efter mig, så när jag vände mig om stod hon där, hack i häl, ögonen lysande och med tokruset laddat i benen. Man kan ju tycka att domarna kan vara lite generösa så här i början av karriären, men inte en poäng fick vi. Sånt där fattar jag inte alls - hon kunde ju ha satt sig och kissat eller lagt sig på rygg till exempel. Nu stod hon ju i alla fall på benen, alltid nåt!

Fast alltihop började förstås med platsen. Vi blev placerade mellan en gäspande blandras med klippande ögonlock och en corgi på vilken man bara med yttersta tveksamhet skulle kunna urskilja skillnaden mellan liggande och stående. Tro det eller ej, men Enya satt faktiskt kvar när jag tog av henne kopplet. Häpnadsväckande nog lät hon också bli att springa och hälsa på den trevliga farbrorn som stod alldeles för sig själv mitt på den ödsliga planen och hojtade rätt ut i luften. Hon har inte för vana att låta folk känna sig ensamma och övergivna, men gjorde ett undantag den här gången, efter moget övervägande. Kanske kände hon på sig att matte behövde ett par sekunder av hopp inför resten av tävlingen. Nåja, hon la sig ner - det var väl mest en slump inser jag efteråt - och förarna avlägsnade sig från hundarna. Något andäktigt lägger sig alltid över apellplanen i de lägena, tystnaden lägrar sig och spänningen tätnar. Man hade kunnat höra en knappnål falla till marken om det inte vore för att det var vår och gräset hade grott och för att en riesenschnauzerfröken, i liggande ställning, studsade efter sin matte över planen som en gravid elefant på tunnfrusen is.

Sen var det dags för linförighet. Det gillar hon, det är lite utmaning att se igenom matte och vara först att svänga åt rätt håll. Tyvärr satt ett par duvor femtio meter bort framför lilla frökens nos, så möjligen var hon en liten smula okoncentrerad (kroppsanspänningen fick henne att sväva ovanför marken, hon sögs som av magiska krafter ut till sin dubbla längd i riktning mot pippina och gnydde av vällust vid tanken på deras fjun mot sin tunga) vad gäller just lydnad redan när vi började. Sen kom första svängen - höger om, tack och lov! I vänstersvängarna har jag vissa bekymmer med att på ett någorlunda diskret vis sparka undan benen på henne innan hon gör det på mig. Nu hade hon tyvärr inte glömt duvorna i den här högersvängen, utan missade mig med en tiondels sekund. Vilken nesa! För att kompensera mig för denna gruvliga miss kastade hon sig med all sin kraft mot mitt vänsterben under ackompanjemang av ett vrål som uttryckte hennes avgrundsdjupa bedrövelse. Jag vet inte vad som gjorde att domaren gav oss en ynklig femma i det läget - hon ville ju så väl! Och vad är väl ett par av mattes knän mätt mot en poäng i Burlövs månadstävling?

Sen var det dags för liggande under gång. Det brukar vara ett säkert kort. Enya är en robust hund, som sig bör för en riesen, och drar sig inte för att slå sig vid fritt fall och överser med om hon skulle råka landa i lite ris eller bråte. Den här gången fällde hon blixtsnabbt upp benen på kommando, men studsade liksom av bara farten vidare på magen ett par-tre meter och landade - stående på alla fyra - en liten bit bakom mig. Hon såg mäkta nöjd ut med att ha varit så snabb med att lägga sig.

Inkallningen är tacksam - springa kan hon. Och gör det med besked. Fast själv tycker hon inte att det går fort nog, och den ständiga lösningen på alla typer av problem är att skrika. Min hund skäller nämligen inte, hon vrålar med öppen mun, konstant. I alla fall på tävling. Och så använder hon mig som stoppkloss, vilket jag genom min kroppskonstitution (jag är vare sig speciellt lik en kub eller väger tre ton) inte är vidare lämpad för. Fast att vi fick en och annan poäng för lubbandet var ju i sammanhanget makalöst mycket bättre än det vi åstadkommit dittills i tävlingen.

Domaren var i alla fall förtröstansfull efteråt. Han orerade vitt och brett om hennes fantastiska resurser och blev nöjd med att höra att vi tränar sök också. Han insåg väl med en lättnadens suck att det med lite övertalning skulle gå att få mig att stanna i skogen med besten och hålla mig borta från lydnadsplanen i fortsättningen.
Någon sa efteråt att "det kunde ju ha varit värre". Jag hoppas vid gud att hon inte vet vad hon talar om. För mitt förstånds och, den i och för sig stabila och pålitliga, klubbstugans skull - måtte hon ha fel.

Föregående   Start