Föregående   Start 
                           Kaia's Kåseri
                                                                                 Av Kaia Suneson

När Enya var bäbis skulle jag lära henne "sitt". Jag hade tänkt mig att ordet "sitt" skulle betyda "håll alla tassarna samtidigt mot golvet (jag medger att bara det är så gott som ett överkrav för en riesenvalp), böj bakbenens knän så att rumpan sänks och blir vilande mot underlaget, förbli sedan i denna ställning tills andra instruktioner ges". Hon var med på noterna. Fast jag borde ha lagt till att "sitt" inte innefattar allsköns skalövningar för blivande operaartister, alternativt borde jag ha tejpat ihop nosen på hundskrället. Sen hon satt sig på baken glufsade hon i alla fall girigt i sig de godbitar som bjöds som belöning för dagens arbete, varvid tystnad, frid och ro infann sig igen. Åtminstone under de tiondelar av en sekund som det tar att svälja finfördelad korv för en till synes utsvulten hundkrake i sina bästa tillväxtår. Sen var hon fit for fight igen och ville Göra Mer. Något som med tiden har visat sig vara ett naturligt och konstant tillstånd för denna arbetsnarkoman.

Då tänkte jag att jag skulle lära henne "ligg". Min tanke var att inlemma en föreställning hos vovvan att detta ord var kopplat till godis endast i kombination med att "alla tassarna hålles mot golvet medan samtliga leder inblandade i benens rörelser engageras i förandet av magen i riktning mot golvet och, sedan magen nått nämnda lokal, upphör med all sorts aktivitet". Jag höll godiset framför våffans näsa varvid hon snöt den och så när tog med ett eller annat finger också i förbifarten. Hmmm… Nästa gång fick jag vara lite snabbare och raskt kasta handen ner mot golvet medan godiset fortfarande befann sig i den. Enya satte sig tveksamt på rumpan, uppmärksamt stirrande på handen på golvet framför henne.

Det går ju som sagt bra det där med lydnaden, hon lyder och lyder. Det gjorde hon vid det här tillfället också – hon hade lärt sig att sitta för att få godis och nu satt hon. Jag lockade och pockade: "seså lilla stumpan, lägg sig ner så får vi gottigotti, lilla maggenkaggen mot golvsipolvsi, komsikomsi…" Hon släppte godiset med blicken för ett ögonblick och tittade på sin matte som vid det här laget ormade omkring på rygg på golvet pluttrande små gulljud och viftande med godiset i vädjande små gester framför tassarna på henne. Hennes mörka blick sa allt: "Ro hit med godiset nu på momangen tantskrälle, jag sitter ju!" varpå hon snöt godiset. Och passade på att nypa mig illa hårt i de kvarvarande fingrarna som straff för innehållen avlöning.

Så småningom började hon inse att jag hade ångrat mig, det räckte inte att hon satte sig ner längre. Man får acceptera mycket här i världen, också veliga mattar. Fast vad jag ville i stället kunde hon omöjligt komma på. Jag tryckte på hennes lilla rygg, enbart med den effekten att densamma stärktes och tränades upp till oanade nivåer, vilket har haft vissa bieffekter som jag kommer till så småningom. Jag flyttade fram hennes tassar för att hon skulle glida ner på magen, varvid hon genast slet sig loss för att komma upp igen, övertygad om att det var ett test; hade hon fattat att böjandet enbart gällde bakbenen? Jag förmanade, tiggde, bad och skällde, tills Enya surnade till och gick därifrån med en uppgiven blick på denna bindgalna drullputte, ohjälpligt insnodd i sina egna långa haranger av ordlöst dravel. Till sist, vid det bittra slutet av hennes tålamod, sjönk hon ihop med en uppgiven pust och gav så när upp hoppet om att komma till rätta med sin matte eller åtminstone utan orimlig ansträngning komma åt korven. Och - vad händer? Jo, matte börjar plötsligt gråta av lycka och låter manna regna från himlen i strida strömmar!

Sen tog det inte lång tid innan Enya förstod att "ligg" innefattar knäböj även i de främre regionerna.

Sen skulle vi lära oss att gå fot. Nu hade Enya fattat galoppen och förstod genast att "fot" inte innefattar vare sig knäböj, armböj eller ögonaböj och följde i stället villigt med när matte druttade runt i små fyrkanter här och var på stadens gator och torg. Till slut gick det upp för henne att det inte krävdes större åthävor av henne än att "röra kroppen på ett sätt som omöjliggör mattes försvinnande ur den sfär inom vilken hon utan någon som helst ansträngning kan uppnå kroppskontakt med hennes vänstra ben i vilket ögonblick som helst".

Den här definitionen av "fot" har dock vållat ett och annat problem under träning och kan möjligen komma att utgöra ett hinder för vidare tävlande i SBK:s regi. Till exempel lär det enligt trovärdig källa krävas möjlighet att utan orimlig ansträngning kunna baxa sig även åt vänster utan att bli tvungen att diskret skuffa iväg dryga trettio kilo riesenschnauzer med en galant klackspark. Detta, liksom sumobrottning, hör inte till grenen, har jag fått berättat för mig.

I de här sammanhangen ska man inte lyssna för mycket på schäferfolket, det har jag förstått. Schäfrar har nämligen ett helt annat språköra än riesenschnauzers. För de förstnämnda innebär nämligen "fot" att de ska "trippa på tå intill mattes vänstra ben, se ut som om du inte vet till dig av oro inför nästa steg och vart det ska bära hän och ducka för guds skull vid minsta antydan till uppblossande ilska eller tecken på missnöje". Konstigt att de vinner? De gör ju inte annat är slinker omkring på lydnadsplanen som strykrädda illrar (hrmfff)! Och kan jag på minsta vis hjälpa att min hund verkligen lägger sig vinn om att hålla sig så nära mitt ben som hon bara kan? Att hon formligen lindar sig omkring det för att inte riskera att glida bort minsta millimeter från det? Det borde väl egentligen bara ge extra pluspoäng? Sen att jag med en viss regelbundenhet faller ihop under tyngden av en möjligen något överdresserad hund - hon är ju inte olydig, det kan man verkligen inte påstå, hon är TUNG! Vad begär de egentligen, lydnadsdomarna?!

Hon tar lite tid på sig att lära sig nya saker förstås, det gör hon. Fast hon påstår att det är jag som har svårt att förklara vad jag menar, vilket jag med en dåres envishet naturligtvis förnekar.

Föregående   Start