Som när det gäller pälsbeklädda damer, till exempel. Jag tycker att det bästa man kan göra är att ge sjutton i dem, om de nu mot alla odds på minsta vis skulle kunna störa ens liv och leverne.

Enya ser annorlunda på dem. Pälsbeklädda damer ska om möjligt förintas från jordens yta och om inte det går ska de åtminstone oskadliggöras å det snaraste. Vilket Enya också talar om för vederbörande och med kraft försöker genomföra på det sätt som det lämpligen låter sig göras och med den glans som bara en riesenungdom kan.

I det aktuella fallet äntrade en pälsbeklädd dam träningsplanen, saktade diskret in vid sidan av den, parkerade där och iakttog - enligt min mening - mycket korrekt träningens fortskridande. Enya, däremot, tyckte att det stora klumpedunsdjuret som smugit sig fram från någon lömsk vrå av tillvaron var alldeles för stilla för att det skulle kunna ha fredliga avsikter. Med hela sin ungdoms självsäkerhet gick hon raskt till angrepp med långa haranger av voffanden från de djupaste hörnen av sina lungor, upp mot de högsta topparna av tonårens röstsammanbrott. Detta under en sorts pinnstolsdans som förde henne, decimeter för decimeter, närmare sitt offer. Hon var uppenbarligen fullständigt övertygad om att angrepp är bästa försvar mot denna hemsökelse (när det gäller pälsen kan jag faktiskt hålla med henne, den var väl egentligen någon annans). Vem vet vad pälsbeklädda damer kan ta sig till när man minst anar det? Så där stod hon, uppspänd som en lutfisk med raggen spretandes som en maläten tuppkam längs ryggen och skräcken visslande runt öronen. Möjligen såg hon aningen mindre ut för världen än hon hade tänkt sig.

Nåja, det hela fick önskad effekt i alla fall och tanten blängde surt och gick vidare efter utskällningen, om möjligt något mer butter än när hon kom. Världen inrättade sig efter Enyas mallar igen varvid träningen kunde återupptas. Möjligen kunde där skymtas en gnutta förlägenhet hos flockens försvarare när hon insåg att det faktiskt bara fanns en kärring under pälsen och inget värre vidunder.

Fast det finns fler grejer här i världen som inte faller Enya på läppen. Glada barn är otrevligheter som stör denna hormonstinna lilla madame. De kvittrar omkring och klipper av doftbanden som slingrar runt i nosen. De stoppar med sina glädjeskutt alla redan tidigare så tillkrullade tankar i den lilla svartlurviga skallen och förhindrar allt som skulle ha kunnat utvecklas till koncentration. Och framför allt, de har ofinheten att uttrycka misshag mot lilla madames uttryck för vänlighet. Det får ju var och en fatta, att bli utsatt för skymfen att avvisas när man försöker närma sig de små krypen, hedra dem med sin uppmärksamhet, det övergår alla gränser för acceptans. Det finns ingen möjlighet att den som rycker undan sin hand när Enya ska till att vänligt säga hej till den ska få fortsätta att existera eller hålla på och kvittra hur som helst. Att Enya själv sen tar till lite överkant med sina timida små rieseninviter bestående av skutt och vrål och allmänna utfall av diverse sorter, det tycks hon inte vara till fullo medveten om.

Väggar gillar hon inte heller. De dyker upp när man minst anar det och hotar att gå till attack när helst man tar ett felsteg. Bäst då att föregripa olyckan och kasta sig över dem medan tid är. Kommer man runt ett gathörn och där plötsligt står en vägg och glor - vad ska man göra? Enya blåser upp sig och öser på med sitt allra grövsta "BÅFF". Fast när väggen fortsätter att stå alldeles stilla och inget annat händer än att båffet kommer tillbaka som ett svagt eko, brukar Enya fortsätta promenaden visslande en truddelutt och intensivt nosandes i marken i hopp om att ingen ska ha lagt märke till hennes lilla missräkning.

Fast kanske har jag missuppfattat henne alldeles. Kanske har hon galopperande epilepsi. Man skulle kunna tro det ibland, som när det kommer rullskridskoåkare förbi. Jag vet inte om sådana brukar utlösa epilepsianfall, men när Enya ser en så kastas hon som av en mystisk, kosmisk kraft framåt i kopplet och ur hennes strupe tränger sig gurglande läten fram medan ögonen vimlar omkring inne i skallen på henne. Anfallen går snabbt över, hon kommer på benen igen bara matte tar fram en korv. Tänk om de visste hur lättbehandlad epilepsi egentligen är, experterna på neurologen!