Sök har vi ju hållit på med ett tag vid det här laget. Enya har förstått vad det handlar om (att avlägsna huden på så stora ytor av figuranten som möjligt på kortast möjliga tid genom idogt pussande och samtidigt medelst svansviftningar piska de blottlagda venerna tills blodvite uppstår), inga problem eftersom hon fullkomligen älskar folk. Hon skulle aldrig missa ett tillfälle att visa dem sin stora tillgivenhet. På sitt eget lilla vis.

Det var det som fick mig att komma in på det där med räddning.

När vi var i skogen sist så var det en som fick ett stort hål i sina handskar när han var "figge" till Enya. Eller blev av med ett finger, kanske det var. Jag minns inte riktigt. Fast det var ju inte Enyas fel, hon ville bara ha sin Knut - favorittrasan. Och det är ju inte mer än rätt efter att ha letat rätt på den. Ja, för inte letar hon efter folk egentligen, hon letar efter sin trasa - som ideligen springer bort på olika ställen världen. Och den (arma krake) som för tillfället råkar hålla i trasan när hon hittar den ser hon bara som ett hinder att effektivast möjligt röja ur vägen för att komma åt det verkliga målet för jakten. Går man vilse på Enyas sökmarker så får man ta hunden i vacker tand... tass. Ömma figuranter ombedes hålla sig ur vägen medan hon söker färdigt! Senast, då när det blev ett eller annat hål på figgen, så var det i alla fall någon som i den allmänna villervallan skrek: "Rädda honom! Rädda honom!". Och då klack det till i mig - hon är ju som klippt och skuren till att bli räddningshund.

Så nu är vi med i en räddningsgrupp. Och rädda är de, vi har verkligen kommit igång bra. Bara Enya sticker ut huvudet ur bilen plockar de fram mutkorvar, gevärskolvar och skyddsärmar i en vild vals och sen skingras de för vinden illa kvickt. Och så letar vi rätt på dem. Oj, vad det går! Och Enya ger oss oupphörligen ypperliga tillfällen att träna diverse olika sorters räddning.

En gång hade någon tok lagt sig på ett tak, och där kunde han ju inte få ligga och frysa alldeles ensam tyckte Enya och hoppade efter. Upp på en stubbe, vidare till en slankig bräda - som hyggligt nog låg kvar precis länge nog för att hon skulle hinna hoppa upp på taket och nå fram till den nödställda. Allt medan den redan förut veckade plåten vek sig än mer, takstolar rasade in, väggar rämnade och matte svimmade. Det gick fort, om jag får säga det själv, ingen nödställd behöver vänta länge på att bli räddad av Enya.

Den här figgen hamnade väl i och för sig snarast i sin största nöd sedan Enya hittat honom. För när våffsan väl kommit i närkontakt med sin figge så snusade hon raskt reda på nämnda Knutte - favorittrasan, alltså - och med den doften i nosen kan inget stoppa henne. Hon glömde visserligen en liten detalj, nämligen att markera honom, men vad gör väl det? HON var ju där och kunde ta hand om honom! Mattar är, liksom figuranter, detaljer som tenderar att försvåra undsättandet av Knut.

Figgen damp i det här fallet ner från sitt tak redan under första ronden och Enya avgick med både segern och nämnda Knutte.

Enya själv fick sättas i (relativ) säkerhet genom en genomgripande aktion närmast att likna vid slaget vid Waterloo. Räddningsfolket fick rycka ut och bilda en krisgrupp nedanför plåttaket som dansade omkring på marken som om en hel hoper enyor hamnat i slagsmål med varandra där uppe. I ett mer eller mindre väl valt ögonblick stack matte upp en blek hand över takkanten och drog ner ett svart nystan av sprattlande ben, vevande Knuttar och svallande skägg.

När hon skakat lite på sig fann hon Knut försvunnen ännu en gång. Bara att rycka ut igen - konstigt att matte inte kan hålla ordning på honom när hon nu envisas med att bära honom själv hela tiden! Den här gången hittade hon en gubbe som hade gått vilse i en presenning och, tro’t eller ej, bärandes på Knut! Hon fick gräva omkring därinne en bra stund innan hon kunde rädda honom ur hans nöd. "Ur askan i elden" tror jag han gormade någonting om där inifrån (figgen alltså, inte Knut, han håller tyst efter lång tids grav misshandel), fast jag fattade inte riktigt det. Ingen kunde ta miste på att hon hittat något så han slapp ju bli kvar där inne ensam och övergiven och efter bara en tids övertalning av vovven fick vi ju loss dem från presenningshärvan och Enya från Knutarmen. Dessutom blev hans enda blessyrer lite pussår och en eller annan blåtira och den kom ju till på grund av rena, om än något burdusa, vänskapsbetygelser från Enyas sida.