Intet ont anande ropar matte "Enya hiit!" varvid vovven kastar sig huvudstupa fram, gräsmattan huvudstupa (?) bak och en tiondels sekund senare ligger matte pladask på marken, överöst av kyssar av en sprattlande, tjutande, illskitig jättebest, utom sig av lycka över att ha genomfört sitt arbete på ett så övertygande och fullkomnat vis.

Spåra är något som hon också gillar skarpt. När spårselen kommer fram spetsar hon öronen lite extra, plockar fram spikskorna och - vips är hon borta! Innan hon försvinner över nejderna hinner hon ge den tvåbenta stoppklossen där bak en oblid blick; "det här fixar jag bäst själv, morsan". Kvar står man med sin försynta uppmaning "Spår, lilla gumman" och de blodiga fartränderna efter snöret i handen som enda sällskap. Det bästa man som matte kan göra i det läget är att gå hem och kamma sig.

För när man väl sagt "Spår" får man stå sitt kast. Skulle man mot alla odds lyckas hänga kvar vid änden av linan gäller det att hålla i sig. De fyra (vid det här laget imponerande muskulösa) benen vispar till, jord och stenblock fräser runt öronen och apportpinnarna yr längs spåret. Ska man alls få stopp på vansinnet får man kasta sig i famnen på något bastant träd och hoppas på att det står kvar även när linan är slut. Slut och slut förresten, slut är det inget som tar för lilla madame oavsett linlängder och hon låter sig inte övertygas av mattes bedyranden om att inget mer finns att hämta där ute i ödemarkerna. Det är bara att sätta klackarna i backen och linda linan runt armar och ben i ett fåfängt hopp om att det ska få henne att åtminstone börja fundera över vad det är som tar emot där bakom.

Man får sin dos av välbehövlig motion i alla fall, annat kan man inte säga.