utan minsta blygsel eller tvivel, fanns hon där, vår valpis. Efter ett halvårs idogt letande kunde vi knappt tro att det var sant, att vi verkligen äntligen och slutligen skulle få bli mattar.

Men Enya, vår lilla sötesmula, tvivlade icke. Inte en sekund. Om sanningen ska fram så tror jag inte att hon riktigt vet vad det innebär, det där för en annan välkända fenomenet att hysa dubier. Hon hade inte en tanke på annat än att följa med oss hem och leva resten av sitt liv med oss.

Och det fick hon. Vem kan sätta sig upp mot den benhårda, självklara övertygelsen, mot de fasta pepparkornsögonen lugnt vilande med sin blick i mina blå och den mjuka, självsäkra lilla kroppen hos en riesenvalp? Och för den delen hade hon faktiskt satsat allt på ett kort och väntat några veckor extra på att just vi skulle hitta henne, förmodligen trygg i förvissningen att ödet skulle leda oss rätt till slut. Och det gjorde det, så klart. Genom försynen fick jag höra talas om en valp som varit på ett tvåveckorsbesök hos en familj, men som bestämt sig för att flytta tillbaka till uppfödaren, där hon nu inväntade bättre tider. Eller möjligen mattar. Vi åkte dit för att hälsa på.

Enya åkte bums med hem. Vi stirrade fascinerade och förälskade på henne, oförmögna att låta någonting från verkligheten tränga in i medvetandet. Denna lilla luddetuss fångade oss med sin rakt-upp-och-ner-charm och vi föll pladask.

I ett dygn, ungefär. Sedan kom verkligheten ifatt. Hunden var inte klok. Nåt tok var absolut på gång i den lilla hjärnan (eller hjärtat?). Så där beter sig väl ingen Riktig Hund?

Uppfödarna kom stormande de fyrtio milen norrifrån och talade mjukt till oss. Med armarna hängande utefter sidorna accompanjerade av mungiporna, förklarade vi att jycken var från sina sinnen och definitivt inte vid sunda vätskor. Med änglars tålamod och med ett lugn som skänkt från ovan förklarade de att det första dygnet nog hade varit en smula för mycket, till och med för en Riktig Hund. Lång resa, dålig nattsömn, ny miljö, nya människor, nya dofter, nya ljud, besök av blivande, tvåbenta vänner, promenader och spår rätt ut i ny skog full av både folk och fä, möte med diverse bestar av för henne aldrig skådat slag, aktiviteter av alla varianter... Kanske vi kunde ta det lite lugnt och låta henne acklimatisera sig en liten aning innan vi dömde ut henne fullständigt? Att de inte dömde ut oss som mattar var väl den största sensationen i sammanhanget.

Fömodligen var ändå Enya den lugnaste av oss, trots att hennes värld var ny från början till slut. Oss tog det två veckor minst att vänja oss vid vårt nya liv som mattar, trots att den enda skillnaden i vårt liv var en fyra decimeter hög liten svarting.