|
Tänk vad mycket man har
i livet att vara tacksam för.
Som jag över min familj, som efter en lång period av medveten, strategisk
bearbetning
kom att tycka att en riesen var den hundras som skulle få förgylla våra liv
i en framtid.
Ja, förordet till
berättelsen skulle kunna bli lång men jag väljer att börja den 24 maj,
dagen då K-kullen var 8 dagar gamla.
-
Vi får en, sa dottern 1½ tim. efter det jag kommit hem från jobbet.
-
Va då, får en?
- Ja,
valp alltså.
- Hur
kan du veta det?
- Jo,
men de har ringt, säger hon sedan.
Vi visste ju att kullen var född men helt säkert att vi skulle få bli
valpägare var det inte.
Så det var med fjärilar i magen som jag ringde upp för att kolla om dotter
förstått saken rät
- Jo, sa
Nunne (och lite till...) En av valparna skulle få flytta hem till oss!
Wow, nu kunde man
klämma på koppel och kolla in nya matskålar på riktigt.
Även om den förra hunden lämnade ett arv av assessoarer.
Efter ett antal besök
från 4 veckors ålder for vi hem varje gång, undrande och önskande, vilken
av dessa tippexmärkta krabater som skulle bli vår Kika.
Den 16 juli kom hon
hem till oss, våran egen prinsessa, som i valphagen hade haft ”Askungen” som
arbetsnamn.
Väldigt positiv till våra kaniner som käckt rusade runt när hon försökte
"leka", samt
något fundersam över ett koppel tvåbenta fjäderbeklädda figurer - hönor!.
Hönsen, tyckte Kika senare var rätt fräcka. De flaxade så märkligt om man
skällde, eller riktigt virvlade runt i ett kackel-flax om hon dessutom
slängde upp framtassarna på hönsnätet.
- Hjälp,
tänkte matten, hur ska detta utvecklas.
Men hönsintresset kom att bli en en-om-dagen-grej. Kika tyckte nog att de
var för dumma för att
ägna mer tid.
Våran "bruks
tillhörighet" är Vänersborgs BHK. Då kan du också räkna ut att Inger
Russberg
kom att trampa med Kika och mig på åtskilliga skogsluffar. Vi känner
varandra sedan tidigare
vovvar.
Inger blev Kikas
favorit utanför själva familjen och Jazza, Ingers hund, var en stor idol som
visade Kika hur det anstår en valp att uppträda,
- Du ska
gå där bakom, inte bredvid, inte för nära vid sidan och….NEJ, så kaxig kan
du inte
vara!
Samt hur kul man kan ha i skogen.
Kul i skogen hade vi
allihop. Det blev spår och uppletande redan tidigt i livet för Kika.
Inger påpekade hur taktiskt Kika jobbade i sitt uppletande jag bara njöt av
se hundens glada
kropp tala om att "NU, nu är jag jättenära föremålet!"
Så kom hon glatt stormande med sin nyfunna skatt och bytte den mot en godis.
Förutom de
gånger Inger gömt de allra hetaste skatterna. De krävde nästan en hel
falukorv i utbyte.
Jazza tyckte nog också
att våra skogstrippar var toppen hon fick ju sin bit av kakan och det
var inte bara en vanlig trattkantarellpromenad.
Den 17 september fick
Kika urinvägsinfektion.
Inget konstigt med det för i början av månaden hade vi varit hos Nunne och
klippt Kika, med
en insats även av Helén G. Så mycket "riesen" hon blev med sitt lilla skägg
och delade lugg!
I ett tämligen naket tillstånd tillbringade vi en valpkurskväll i ösregn,
och vilket ösregn sedan!
Så infektionen kom lite som ett brev på posten kan man tycka.
Tyvärr återkom
symtomen och en ny kur med penicillin sattes in, och en…
Under hela denna tiden
var Kika en toppen glad social korpsvart riesen med stor lust på livet
och alla de "trix" då hon fick klura för att komma åt en godsak.
Hon förgyllde även den
trötta efter-jobbet-promenaden med att tala om att
- Hör nu
här, ska det inte bli något mer än detta? Skärpning alltså!
Ja, så då fick man tänka till med den matta hjärnan för att förekomma den
initiativrika valpen.
Inger hjälpte mig att
utveckla och höja stegen i spåret och uppletandet.
Kikas liv gick som på räls, hon gav oss ständigt nya utmaningar och så
mycket glädje till oss
alla i familjen.
Med spänning såg vi hur vi skulle åka skidor med Kika i Lofsdalen. Vi
undrade hur hon
skulle fixa att åka med ut på sjön i båten till sommaren.
…Vecka 44 blev Kika
dålig igen och veckan där på fick vi veta att hennes njurar inte skulle
klara att leva ett vuxet riesen liv.
Kika hade kanske kunnat leva ett halvår till men hon hade hela tiden mått
dåligt. Eller så hade
hon blivit klart sämre redan efter någon vecka.
Vi är alla olika som
individer i sådana här situationer men vi i Kikas familj ville inte låta
henne leva för att sedan se henne må sämre och sämre, då hon var en så glad
och fartfylld
individ.
Bardlands Kika fick den 4 november 2004 gå vidare till De Sälla
Jaktmarkerna.
Kika kommer inte med
oss till Lofsdalen eller ut på Vänerns blåa vatten. Men jag är säker på
att hon hade njutit i fulla drag av detta.
Vår älskade hund hann trots allt med mycket i livet som vi bär med oss
vidare och som vi kan
tänka på med glädje om en tid.
Nu har vi Kika-bilder på vår vedspiskrans i köket och i en glasburk ligger
två av hennes väl
använda mjölktänder, de övriga slök hon som hon gjorde med det mesta.
Sorgeprocessen har sin
gång, ena dagen har man hur många tårar som helst för att nästa le åt
glädjen då Kika hittade och delade med sig av sina olika skatter i livet.
Vi har inte gett upp hoppet om att bli hundägare en annan dag ett annat år.
Dessutom kan jag säga att vi följer the Bardland´s på hemsidan.
Intresset för hur det ska gå för K-kullen ligger väl varmast om hjärtat.
Se nu upp i
mental-skogen i Vänersborg för Änglahundens matte ska utbilda sig till
spöke!
Och lycka till med allt ni företar er med era fyrfota vänner, det blinkar en
Bardlands stjärna där uppe över er, Bardlands Kika.
/Elisabeth
Tillbaka
|